Sverige – en oligarki

Nationalekonomiprofessorn Tyler Cowen vid George Mason-universitetet skriver om förmögenhetsklyftor i Sverige.

“Sverige ses som en egalitär utopi av utomstående, men verkligheten är komplex. På sätt och vis har Sverige mindre social jämlikhet än USA. Medan den amerikanska överklassen i hög grad är meritokratisk är överklassen i Sverige fortfarande mestadels definierad av födsel.

Historiskt sett har Sverige, Norge och Finland som enda länder i Europa aldrig utvecklat feodalism (Danmark hade närmare till den europeiska kontinenten). Den nordiska adeln var en liten andel av befolkningen och inte lika kraftfull som adeln i det kontinentala Europa, men var fortfarande inflytelserik. Överklassen i Sverige består idag av adeln och rika borgerskapsfamiljer som socialt sett är sammanslagna med adeln. Rika borgerliga familjer bor i samma områden och har antagit liknande beteende och identitet som adeln. Trots den långa socialdemokratiska dominansen har de förblivit en sammanhållen social grupp, med en tydlig och igenkännbar dialekt, sätt att klä sig, värderingar, etc.

Att tillhöra den övre klassen definieras inte bara av rikedom, utan beror mer på blodsband. Precis som i historisk tid, kommer en nyrik medlem av medelklassen inte automatiskt att accepteras som medlem i de övre klasserna, om de inte aktivt anpassar sitt beteende och accepteras av de övre klasserna socialt.

De övre klasserna i Sverige har behållit ett oproportionerligt grepp om rikedom och makt. Den formella adeln i Sverige utgör cirka 0,2 % av befolkningen. För ett par år sedan gick jag igenom listan över de rikaste svenskarna. Hela 10% av de rikaste svenskarna är medlemmar av adeln. Däremot var inte en enda av de rikaste svenskarna en icke-europeisk invandrare. Av Sveriges statsministrar under modern tid har 20% tillhört adeln.

Sverige är känt för jämlika inkomster. Alltmer pekar studier också på Sverige som ett land som kännetecknas av hög rörlighet av inkomster mellan generationerna. Inkomstfördelning och förmögenhetsfördelning är dock inte samma sak. Vad en del kanske inte vet är att förmögenhetsojämlikheten är relativt hög i Sverige. Den översta procenten äger omkring 35 % av förmögenheten i USA. I Sverige är antalet, på grund av omfattande skatteflykt, svårare att beräkna. När man räknar in uppskattningar av förmögenhet som hålls utanför Sverige, har Roine och Waldenström beräknat att den översta procenten av de rikaste svenskarna äger 25-40 % av den totala förmögenheten, inte långt från amerikanska ojämlikhetsnivåer, och den svenska andelen ökar snabbare.

Samtidigt är rörligheten av förmögenhet över generationer kvävande låg. En nyligen genomförd studie fann att häpnadsväckande 80-90% inom ojämlikheten av toppförmögenheter överförs till nästa generation i Sverige!

Enligt en studie är andelen av de rikaste svenskarna som ärvt sin rikedom ca 2/3 jämfört med 1/3 som har blivit rika av att vara företagare, medan i USA var det tvärtom, med 1/3 av de rikaste som har ärvt sin förmögenhet medan cirka 2/3 är entreprenörer.

Så samtidigt som den svenska medelklassen är stor och har en komprimerad inkomstfördelning, har vi högst upp ett litet antal aristokratiska familjer som kontrollerar en stor del av förmögenheten. Rörligheten i denna grupp är sällsynt, förmodligen mer sällsynt än i USA. En anledning är starkare informella klassbarriärer. Bara intjänad rikedom är inte tillräckligt för att accepteras som en medlem av den aristokratiska överklassen. En annan mer intressant orsak kan vara den oavsiktliga effekten av den välfärdsstatliga ekonomiska politiken.

Under en tid präglad av socialdemokratisk dominans, undrade de styrande hur man handskas med förmögenhetsojämlikhet. Det dilemma socialdemokraterna hade var detta: Familjerna i överklassen gjorde ett mycket bra jobb med att hantera den svenska exportindustrin, nyckeln till Sveriges välstånd. Detta gäller särskilt familjen Wallenberg, den ledande industrifamiljen i Sverige, som kontrollerar bland annat ABB, Ericsson, Electrolux, Atlas Copco, SKF, AstraZeneca och Saab och gör ett utmärkt arbete.

Socialdemokraterna beslutade att acceptera den ojämna fördelningen av tillgångar, men gjorde helt enkelt dessa tillgångar  mindre värda med hjälp av höga skattesatser. På grund av hög inflation var kapitalskatterna ofta 80-100 %.

Familjerna i överklassen ägde fortfarande det mesta av det privata näringslivet, men på grund av skatter var dessa tillgångar helt enkelt inte värda mycket. Paradoxalt nog var det de ​​höga skatter och regleringar för kapital som hindrade utländska investeringar som tycks ha hjälpt att frysa fördelningen av tillgångar på plats, eftersom den andel av rikedom som ägdes av de rika var ganska konstant mellan 1970- och 1990-talet”.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s