“Ökande klyftor skapar lynchmobbar med högafflar”

Internetmiljardären Nick Hanauer varnar för ökade klyftor i sitt senaste TED talk, skriver Vox.com,

Han menar att han har skapat sin rikedom genom en god förmåga att gissa hur framtiden ska bli.

Så vad ser han nu?

“Jag ser högafflar. Arga mobbar med högafflar”, säger han.

“Jag har inget moraliskt argument om att ekonomisk ojämlikhet är fel. Jag har ett argument om att ökande ojämlikhet är korkat”.

Med detta argument försöker han övertyga sina “ziljonärskollegor”, som han kallar dem, att “om vi inte gör något för att fixa den bländande ojämlikheten, så kommer högafflarna att komma mot oss”.

 

Advertisements

Rik? Då är du troligen en skitstövel

Läs hela artikeln i tidningen Arbetet, som inleds:

“Rika människor är snåla, egoistiska och tenderar att utnyttja andra och att luras. Det handlar om psykologiska effekter av personlig rikedom.

Psykologen Paul Piff från USA har gjort en serie undersökningar av vad rikedom och ojämlikhet gör med människor attityder. För att beskriva sina resultat har han skapat termen ‘asshole effect’– rövhålseffekten”.

Obama säger sig vara besatt av att minska klyftorna

USA:s president Barack Obama i en färsk intervju med tidskriften Economist:

“Om man tittar på vad som har hänt under de senaste fyra eller fem åren, är de som inte har rätt att klaga folket i toppen. Där har vi gjort mindre framsteg än jag skulle vilja, och jag har varit besatt av det sedan jag tillträdde och kommer att fortsätta att vara besatt av det tills jag lämnar kontoret och efteråt, är den bredare utvecklingen med en alltmer förgrenade ekonomi där de i toppen får en större och större del av BNP, ökad produktivitet, företagens vinster, och medelklassen och arbetarklassfamiljer har fastnat. Deras löner och inkomster är stillastående. De har varit stillastående i nästan två decennier nu. Detta är inte ett fenomen unikt för USA, utan det är globalt.

Och detta är för mig den stora utmaningen: Hur bevarar vi den otroliga dynamiken i det kapitalistiska systemet samtidigt som vi ser till att fördelningen av välstånd och inkomster samt varor och tjänster i det systemet är brett baserat, är vida spritt?

Och anledningen till att jag är orolig för det här är inte på något sätt en bestraffande uppfattning. Ofta kommer du att höra vissa hedge-fondförvaltaren säga, ‘Åh, han försöker bara röra upp klassförbittring’. Nej. Känn dig fri att behålla ditt hus i Hamptons och ditt affärsjetflygplan, etc. Jag är inte orolig för hur du lever. Jag är angelägen om att se till att vi har ett system där den vanliga människan som arbetar hårt och är ansvarig kan komma framåt och ser blygsamma förbättringar i sina framtidsutsikter, om inte för sig själva, så säkert för nästa generation.

Och jag tror att det är den stora utmaningen, inte bara för USA, utan det är den stora utmaningen för alla”.

Även kommenterat av SvD.

Ökande klyftor i Kina kan orsaka uppror

En ny studie från Pekings Universitet om klyftor i Kina har omskrivits i den internationella pressen. Inkomstskillnaderna i Kina är större än i USA och förmögenhetsskillnaderna börjar närma sig USA:s. Den rikaste procenten av befolkningen äger mer än en tredjedel av den samlade förmögenheten i landet, skriver Sydney Morning Herald.

Deutsche Welle skriver också om studien och intervjuar analytikern och Kina-kännaren James Rickards. Han menar att korruption och elitism i diktaturen har orsakat ökande klyftor. Han varnar för att det kan leda till sociala uppror likt det på Himmelska Fridens Torg i Peking 1989, som slogs ned på ett blodigt sätt. Business Spectator intervjuar Raghuram Rajan, chef för Indiens centralbank, och han utfärdar liknande varningar.

Mer om detta på svenska hos Upsala Nya Tidning.

Ojämlikhet hotar människors utveckling

I dagarna släppte FN-organet UNDP 2014 års version av sin årliga Human Development Report (pdf). Rapporten tar upp många aspekter av klyftor, och hävdar bland annat att ojämlikhet hotar människors utveckling:

 

 

“De 85 rikaste människorna i världen har samma förmögenhet som de 3,5 miljarder fattigaste människorna. Mellan 1990 och 2010 steg inkomstskillnaderna i utvecklingsländerna med 11 procent. Ojämlikhet i hälsa och utbildning har minskat men är fortfarande hög, särskilt i vissa regioner. Afrika söder om Sahara har den högsta ojämlikheten i hälsoresultat, och Sydasien har den högsta ojämlikheten i utbildning. Ojämlikhet är ett betydande hot mot människors utveckling, särskilt eftersom det återspeglar ojämlika möjligheter. Och bortom en viss tröskel, skadar det tillväxt, fattigdomsminskning och kvaliteten i den sociala och politiska engagemang. Hög ojämlikhet minskar också en gemensam känsla av mening och underlättar vinstmaximering hos inflytelserika grupper. Rent-seeking, riktad mot att få en större del av kakan i stället för att öka dess storlek, snedvrider resursfördelningen och försvagar ekonomin. Ojämlikhet hindrar framtida mänsklig utveckling genom att minska investeringarna i grundläggande tjänster och kollektiva nyttigheter, sänka progressiviteten i skattesystemet och ökar möjligheten till politisk instabilitet. Hög ojämlikhet mellan grupper är inte bara orättvist utan kan också påverka välbefinnandet och hota den politiska stabiliteten. När vissa grupper diskrimineras, fördelas resurser och makt inte baserat på meriter, och begåvade människor hålls tillbaka. En sådan ojämlikhet mellan grupper ger bränsle åt missnöje och klagomål”.

Varför de superrika behöver staten

Princeton-professorn och nationalekonomen Dani Rodrik skriver i Social Europe Journal:

 

“Men om företagens moguler tror att de inte längre behöver förlita sig på de nationella regeringarna, så gör de ett stort misstag. Verkligheten är att den stabilitet och öppenhet på marknaderna som producerar deras förmögenhet aldrig har berott mer än nu på staternas åtgärder.

Under perioder med relativt lugn kan staternas roll i att skriva och upprätthålla de regler genom vilka marknader fungerar mörkläggas. Det kan tyckas som om marknaderna kör på autopilot, med staterna som ett besvär som är bäst att undvika.

Men när ekonomiska orosmoln samlas på horisonten, söker alla skydd under deras hemländers regerings skydd. Det är då som de band som binder stora företag till deras infödda jord fullt ut avslöjas. Som den förra Bank of England-guvernören Mervyn King träffande uttryckte det i samband med finansens villkor, ‘globala banker är globala i livet, men nationella i döden’.

Fundera på hur den amerikanska staten ingrep för att säkerställa finansiell och ekonomisk stabilitet under den globala finanskrisen 2008-2009. Om regeringen inte hade räddat stora banker, försäkringsjätten AIG, och bilindustrin, och om Federal Reserve inte hade översvämmat ekonomin med likviditet, skulle de superrikas rikedom ha tagit ett hårt slag. Många ansåg att regeringen borde ha fokuserat på att rädda husägare; istället valde regeringen att stödja bankerna – en politik som den ekonomiska eliten har gynnats mest av.

Även i normala tider är de superrika beroende av statligt stöd och statliga insatser. Det är till stor del staten som har finansierat den grundforskning som producerade den informationsteknologiska revolutionen och de företag (som Apple och Microsoft) som den har gett upphov till.

Det är staten som antar och tillämpar lagar för upphovsrätt, patent och varumärkesskydd som skyddar immateriella rättigheter, som garanterar framgångsrika innovatörer en stadig ström av monopolvinster. Det är staten som subventionerar de högskolor som utbildar den kompetenta arbetsstyrkan. Det är staten som förhandlar fram handelsavtal med andra länder för att se till att inhemska företag får tillgång till utländska marknader.

Om de superrika tror att de inte längre är en del av samhället och har litet behov av staten, är det inte för att denna tro motsvarar den objektiva verkligheten. Det är för att den rådande berättelsen om vår tid skildrar marknader som fristående enheter som körs på sitt eget bränsle. Detta är en berättelse som drabbar alla delar av samhället, medelklassen inte mindre än de rika.

Det finns ingen anledning att förvänta sig att de superrika kommer att agera mindre själviskt än någon annan grupp. Men det är inte så mycket deras egenintresse som står i vägen för ökad jämlikhet och social integration. Den mer betydande vägspärren är det saknade erkännandet att marknaderna inte kan producera välstånd för länge – för vem som helst – om de inte backas upp av sunda samhällen och god samhällsstyrning”.